fredag 28 februari 2014
heliga altare
Hjärtat förtvinar
förtvivlar, ömmar
tvehågsen, irrar jag i
rannsakans kammare
som en Ofelia, förlorad.
Skrev, Du är död för mig!
raderade alla mail, klipp
och bilder!
Glöm, förinta, glöm!
Ont gjorde det och tomt är det
när heliga altaret huggits ned.
Allt vad illussion och falskhet var,
mina skeva föreställningar och
romantiserade begränsningar.
Så inser jag att du inte alls
är död för mig,
utan bara mer verklig.
En mer nyanserad bild
växer fram för mitt inre.
Och livet går vidare
med ännu en lärdom,
när du inte längre finns där för mig
kan nog
vara så
att jag
förlorat dig
faller in
i känslan
att du
inte längre
finns där
för mig
allt jag kan
göra
är att
släppa taget
acceptera nuet
det som är
utan önskan
att styra
bara tillit
Copyright - ©Gisela Nordell
vara så
att jag
förlorat dig
faller in
i känslan
att du
inte längre
finns där
för mig
allt jag kan
göra
är att
släppa taget
acceptera nuet
det som är
utan önskan
att styra
bara tillit
Copyright - ©Gisela Nordell
torsdag 27 februari 2014
stum
Känner mig vred i min stumhet
vill inte lyssna
ej heller ta in
rasande, förlägen vittrande
i min försmåddhet
låter jag raderna
ta plats igen
orden fångar varandra
galet blyga omvartannat
skygga olycksgranna
min gömda mark
likt en ihålig pajas
frammåt jag steppar
vill inte lyssna
ej heller ta in
rasande, förlägen vittrande
i min försmåddhet
låter jag raderna
ta plats igen
orden fångar varandra
galet blyga omvartannat
skygga olycksgranna
min gömda mark
likt en ihålig pajas
frammåt jag steppar
tisdag 25 februari 2014
när ljus möter mörker
så svirrar det till i mötet
när verkligheterna störtar samman
kakafoni av önskningar
villfarelser
lustar
röster som bråkar
vill ta plats
balanserar
där kontrasterna
möter varandra
håller ihop
för att bringa i harmoni
Hotfullt att släppa kontrollen
över det Okontrollerbara
det som inte låter sig stävjas
väller upp och vill ut,
rinner undan för mina händer
släpper så taget
in i ansvarslösheten marker
landar i något
som, att det inte spelar någon roll
låter skogens gröna mossa
stilla mig
när verkligheterna störtar samman
kakafoni av önskningar
villfarelser
lustar
röster som bråkar
vill ta plats
balanserar
där kontrasterna
möter varandra
håller ihop
för att bringa i harmoni
Hotfullt att släppa kontrollen
över det Okontrollerbara
det som inte låter sig stävjas
väller upp och vill ut,
rinner undan för mina händer
släpper så taget
in i ansvarslösheten marker
landar i något
som, att det inte spelar någon roll
låter skogens gröna mossa
stilla mig
fredag 21 februari 2014
fallande
ditt fallande
upplösta uttryck
mötte mitt
i oändlighetens
tysta ögonblick
läste din kamp
din smärta
ekorrhjulets ändlösa
malande melankoli
svårfångade begär
cykler av livsbetingelser
i glädje lekfullt
lyssnande
upplösta uttryck
mötte mitt
i oändlighetens
tysta ögonblick
läste din kamp
din smärta
ekorrhjulets ändlösa
malande melankoli
svårfångade begär
cykler av livsbetingelser
i glädje lekfullt
lyssnande
långsamhetens lov
långsamhetens lov
dina mjuka varma tankar,
får min puls att lugnas
dina milda ord,vyssar mitt veka hjärta
till ro
lusten för dig över nya marker,
i din inre resa väcks min önskan att
ge dig rymd att vara
i din längtan höjs min närvaros,bejakande klarhet
får mig att lyssna lyhört
med vajande ömtålighet öppnar sig
mitt hjärtas blomblad
När jag mötte på Gud på Öland
Någon gång i början av sextiotalet skaffade familjen en tjugosjumeters skuta
vid namn Emanuel. Det gjordes en hel del minnesvärda resor med denna
kolossala bjässe. Vi kunde t o m cykla omkring på båten med våra
tvåhjulingar.
Med ett barns ögon var den kolossalt stor. Det blev seglingar på Ålands Hav
där vågorna gick höga, Gotland, Öland och stockholmska skärgården som
Rödlöga med flera öar. Under en av dessa seglatser försvann vår fina jolle ut
i det mörka vågorna, hakade bara av pga av sjögången,då var man rädd och
frös i sin oranga flytväst av tyg. Det var en känsla att sitta längs fram i
sovkabyssen och titta när solen gick ned i väst som en stor äggula mot
horisonten. Pappa hållande i det stora styrhjulet i kajutan, tittande ut mot
havet i fjärran med sina blå,blå ögon.Fina stunder,fina minnen. Det var ett liv
där vi levde med naturen dag som natt följde vi dess rytm, iakttog vågorna
timme efter timme och masten med det stora röda seglet var hänförande, när
vi seglade.
En natt slog dimman till, vi var på väg till Öland. Aktern sprang läck och
vattenmassorna sköljde in, men vi sjönk konstigt nog inte. Dimman var
alldeles mjölkvit, man kunde inte se varandra mer än en meter sen försvann
konturerna. Det hade blåst upp till storm och sen gått över i denna
eviga dimma...
Någonstans förlorade pappa kontrollen över sjökorten,det var nåt som inte
stämde... vi hade kommit fel i stormen och visste inte var vi var. Förmodligen
ett grund som inte stod med på kartan eller så hade vi drivit i flera kilometer i
kvavet efter stormen. Jag minns att mamma och pappa såg rädda ut båda
två. Jag tänkte,vi kanske ska dö här ute till havs. Ingen kommer att hitta oss
i denna dimma...Pappa fyrade av några nödraketer, men radion hade gått
sönder i stormen och var död. Vi var helt ensamma någonstans mellan
fastlandet och Öland, eller så var det Gotland för Åland kunde det väl ändå
inte vara?
Jag tror jag var sex år och min bror fyra. Efter några timmar tyckte mamma
att det var bäst att vi bad till Gud om vi skulle ha nån chans...min bror var då
lätt blå i huden av kylan. Han var smalare än jag. Tyst och stilla var det .Runt
båten kunde man se stiljten av grå, grå vattenyta och sen bara dimman. Fukt
och tystnad.
Vattnet fortsatte att pumpa in och båten var nu lite på kant , men
fortfarande sjönk den inte, men det var nog bara fråga om en halvtimme eller
så. Tankarna snurrade i mitt huvud. Mamma som bad till Gud, det brukade
hon inte göra. Föräldrar klarar väl allt...eller gör de inte det? Var detta för
mäktigt? Att det gått ett stort hål i båten, det var ju inte bra att ingen kom
fast vi väntat i timmar... Tänk om vi var de enda överlevande på hela jorden?
Bara vår familj kvar? Alla andra döda i någon värre katastrof? Som
båten "Titanic", jag hört talas om. Där drunknade de medan fiolerna
spelade...
Här var det inte ens vågors skvalp mot båten, bara ljudet av vatten som
sögs, ett svagt surplande under däck och båten som fick mer och mer
slagsida...
Pappa gjorde i ordning en flotte av en del av däcket han sågade upp och
lindade stag runt, så det skulle hålla. När han sjösatte den
märkte vi att han bottnade.... Vattnet nådde upp till bröstkorgen. Iskallt.
Satte oss där i våra flytvästar och alla varma kläder vi hade. Räddade
ett par silverkandelabrar och försåg oss lite mackor och rökt fisk.
Inte visste vi var vi var och i stunder som dessa ber man till Gud...
Ge oss ett tecken! Och tecknet kom. Däruppe bland molnen vandrade en man i
hatt fram och åter. Liv! Det fanns människor kvar, i alla fall en människa...
Mamma sa, det där är kanske Gud...
Så hade jag inte föreställt mig Gud, men vad vet man som litet barn. Det var
ju vitt skägg och mantel,trodde jag, som var Gud.
"Gud" vandrade fram och åter och det kändes lite betryggande i den
mjölkvita dimman, fast lite konstigt var det..en man där uppe bland molnen.
Men är man uppskakad, kan man tro nästa vad som helst. Det visade sig
vara långgrunt, så pappa vadade en bit utanför båten för att se om det kunde
finnas land inte alltför långbort. Det hade blivit morgon, så det var en ljusare,
inte så tät dimma. Han försvann där i det vita på väg mot "Gud". Det visade
sig vara Byxelkrok, en liten hamn nordvästra delen av Öland.
Pappa ordnade iland oss med hjälp av en man han fann i hamnen. Vi, de
förlista kom i hamn och åkte bil till ett pensionat där vi fick förtäring och varma
bäddar. Å vad det smakade med kakor och saft!
Så gick åren och det var först efter år 2004 jag åter befann mig på öländsk
mark. Vi var ett gäng tjejer som hyrde hus tillsammans vid Böda strand.
En dag fick vi för oss att göra en utflykt till Byxelkrok och handla lite fisk. Jag
frågade runt lite omkring angående Vraket.
Jo, det såldes fortfarande delar av det i den rustika boden med
antikviteter...
Namnskylten i trä med namnet "Emanuel" hade de haft i många år innan den
till slut såldes den med . Tyvärr syntes vraket inte längre, det var ju över
fyrtiofem år sedan. Året innan hade en liten vrakdel fortfarande synts
bryta av horisonten...
Jag gick ned till hamnen och frågade folk där om de visste nåt om vraket . Kom
så i samspråk med en man. Han berättade att: "Jo, det var han som stått där
och tittat ut i dimman och vandrat fram och åter för att se om det var någé där
i dimman". Det var han som hade varit "Gud". Han hjälpte min pappa att få
oss iland, så en räddande ängel var han i alla fall om än inte Gud själv.
Jag blev alldeles till mig...
"Nej men var det du! och jag var sex år... och så kommer jag hit idag och
träffar dig fyrtifem år senare....det är ju helt fantastisk!!.."
Han tittade lugnt på mig och sa, lankoniskt, när jag förslog ett fotografi med
oss tillsammans. "Det behövs inte",och så vände han på klacken och gick iväg.
Så var det när jag mötte "Gud " på Öland.
vid namn Emanuel. Det gjordes en hel del minnesvärda resor med denna
kolossala bjässe. Vi kunde t o m cykla omkring på båten med våra
tvåhjulingar.
Med ett barns ögon var den kolossalt stor. Det blev seglingar på Ålands Hav
där vågorna gick höga, Gotland, Öland och stockholmska skärgården som
Rödlöga med flera öar. Under en av dessa seglatser försvann vår fina jolle ut
i det mörka vågorna, hakade bara av pga av sjögången,då var man rädd och
frös i sin oranga flytväst av tyg. Det var en känsla att sitta längs fram i
sovkabyssen och titta när solen gick ned i väst som en stor äggula mot
horisonten. Pappa hållande i det stora styrhjulet i kajutan, tittande ut mot
havet i fjärran med sina blå,blå ögon.Fina stunder,fina minnen. Det var ett liv
där vi levde med naturen dag som natt följde vi dess rytm, iakttog vågorna
timme efter timme och masten med det stora röda seglet var hänförande, när
vi seglade.
En natt slog dimman till, vi var på väg till Öland. Aktern sprang läck och
vattenmassorna sköljde in, men vi sjönk konstigt nog inte. Dimman var
alldeles mjölkvit, man kunde inte se varandra mer än en meter sen försvann
konturerna. Det hade blåst upp till storm och sen gått över i denna
eviga dimma...
Någonstans förlorade pappa kontrollen över sjökorten,det var nåt som inte
stämde... vi hade kommit fel i stormen och visste inte var vi var. Förmodligen
ett grund som inte stod med på kartan eller så hade vi drivit i flera kilometer i
kvavet efter stormen. Jag minns att mamma och pappa såg rädda ut båda
två. Jag tänkte,vi kanske ska dö här ute till havs. Ingen kommer att hitta oss
i denna dimma...Pappa fyrade av några nödraketer, men radion hade gått
sönder i stormen och var död. Vi var helt ensamma någonstans mellan
fastlandet och Öland, eller så var det Gotland för Åland kunde det väl ändå
inte vara?
Jag tror jag var sex år och min bror fyra. Efter några timmar tyckte mamma
att det var bäst att vi bad till Gud om vi skulle ha nån chans...min bror var då
lätt blå i huden av kylan. Han var smalare än jag. Tyst och stilla var det .Runt
båten kunde man se stiljten av grå, grå vattenyta och sen bara dimman. Fukt
och tystnad.
Vattnet fortsatte att pumpa in och båten var nu lite på kant , men
fortfarande sjönk den inte, men det var nog bara fråga om en halvtimme eller
så. Tankarna snurrade i mitt huvud. Mamma som bad till Gud, det brukade
hon inte göra. Föräldrar klarar väl allt...eller gör de inte det? Var detta för
mäktigt? Att det gått ett stort hål i båten, det var ju inte bra att ingen kom
fast vi väntat i timmar... Tänk om vi var de enda överlevande på hela jorden?
Bara vår familj kvar? Alla andra döda i någon värre katastrof? Som
båten "Titanic", jag hört talas om. Där drunknade de medan fiolerna
spelade...
Här var det inte ens vågors skvalp mot båten, bara ljudet av vatten som
sögs, ett svagt surplande under däck och båten som fick mer och mer
slagsida...
Pappa gjorde i ordning en flotte av en del av däcket han sågade upp och
lindade stag runt, så det skulle hålla. När han sjösatte den
märkte vi att han bottnade.... Vattnet nådde upp till bröstkorgen. Iskallt.
Satte oss där i våra flytvästar och alla varma kläder vi hade. Räddade
ett par silverkandelabrar och försåg oss lite mackor och rökt fisk.
Inte visste vi var vi var och i stunder som dessa ber man till Gud...
Ge oss ett tecken! Och tecknet kom. Däruppe bland molnen vandrade en man i
hatt fram och åter. Liv! Det fanns människor kvar, i alla fall en människa...
Mamma sa, det där är kanske Gud...
Så hade jag inte föreställt mig Gud, men vad vet man som litet barn. Det var
ju vitt skägg och mantel,trodde jag, som var Gud.
"Gud" vandrade fram och åter och det kändes lite betryggande i den
mjölkvita dimman, fast lite konstigt var det..en man där uppe bland molnen.
Men är man uppskakad, kan man tro nästa vad som helst. Det visade sig
vara långgrunt, så pappa vadade en bit utanför båten för att se om det kunde
finnas land inte alltför långbort. Det hade blivit morgon, så det var en ljusare,
inte så tät dimma. Han försvann där i det vita på väg mot "Gud". Det visade
sig vara Byxelkrok, en liten hamn nordvästra delen av Öland.
Pappa ordnade iland oss med hjälp av en man han fann i hamnen. Vi, de
förlista kom i hamn och åkte bil till ett pensionat där vi fick förtäring och varma
bäddar. Å vad det smakade med kakor och saft!
Så gick åren och det var först efter år 2004 jag åter befann mig på öländsk
mark. Vi var ett gäng tjejer som hyrde hus tillsammans vid Böda strand.
En dag fick vi för oss att göra en utflykt till Byxelkrok och handla lite fisk. Jag
frågade runt lite omkring angående Vraket.
Jo, det såldes fortfarande delar av det i den rustika boden med
antikviteter...
Namnskylten i trä med namnet "Emanuel" hade de haft i många år innan den
till slut såldes den med . Tyvärr syntes vraket inte längre, det var ju över
fyrtiofem år sedan. Året innan hade en liten vrakdel fortfarande synts
bryta av horisonten...
Jag gick ned till hamnen och frågade folk där om de visste nåt om vraket . Kom
så i samspråk med en man. Han berättade att: "Jo, det var han som stått där
och tittat ut i dimman och vandrat fram och åter för att se om det var någé där
i dimman". Det var han som hade varit "Gud". Han hjälpte min pappa att få
oss iland, så en räddande ängel var han i alla fall om än inte Gud själv.
Jag blev alldeles till mig...
"Nej men var det du! och jag var sex år... och så kommer jag hit idag och
träffar dig fyrtifem år senare....det är ju helt fantastisk!!.."
Han tittade lugnt på mig och sa, lankoniskt, när jag förslog ett fotografi med
oss tillsammans. "Det behövs inte",och så vände han på klacken och gick iväg.
Så var det när jag mötte "Gud " på Öland.
guldlänk
du kysser mina tankar
vaggar mig till tröst
ser mina brister
men du dömer inte
bara iakttar
du har vandrat iväg
i en annan dimension
just nu
för att ta igen dig
men lämnat mig
en liten guldlänk kvar
så jag kan följa dig
vaggar mig till tröst
ser mina brister
men du dömer inte
bara iakttar
du har vandrat iväg
i en annan dimension
just nu
för att ta igen dig
men lämnat mig
en liten guldlänk kvar
så jag kan följa dig
blottad nacke
blottad nacke, i skam
offrar min hjässa på
de renhjärtades altare
det var en fråga om
förlorad makt
i ett säreget känslans
diminuendo
upptakt , crescendo
rasar en nebulosa
av tårar för mitt inre
kämpar som vilddjur i var
kammare av uppmätt tid
skulden var min
skulden var bara min
vakar liemannen, på ödslig stig
hästars språng, i vansklig kärra
spjärnar hjul mot kätting
sista sup, glas i skåpet sätter
fjättras,trängs
och hopen hurrar
offrar min hjässa på
de renhjärtades altare
det var en fråga om
förlorad makt
i ett säreget känslans
diminuendo
upptakt , crescendo
rasar en nebulosa
av tårar för mitt inre
kämpar som vilddjur i var
kammare av uppmätt tid
skulden var min
skulden var bara min
vakar liemannen, på ödslig stig
hästars språng, i vansklig kärra
spjärnar hjul mot kätting
sista sup, glas i skåpet sätter
fjättras,trängs
och hopen hurrar
stenarnas viskningar
stenarna viskar likt
stelnade kombatanter
fångade i tiden
strider de för stillheten
lockar oss till lyssnande
inåtvänt obestridbart
makaber scarabé bland
cikador och syrsor
bizarrt ljuder ekon av eoner
träffar ett sandkorn
i vindens skugga
fotsteg väntar
ödesbeseglat
stelnade kombatanter
fångade i tiden
strider de för stillheten
lockar oss till lyssnande
inåtvänt obestridbart
makaber scarabé bland
cikador och syrsor
bizarrt ljuder ekon av eoner
träffar ett sandkorn
i vindens skugga
fotsteg väntar
ödesbeseglat
tidens brus-reflektioner
i Stockholm
människor ser så konstiga ut
nuförtiden, i stan
stressade
hoprafsade påväg någonstans
ihåliga, i tunnelbanan
eller är det jag
som fallit ur ramen
fikar på Kulturhuset
överallt detta sorl
under, över, från sidan
tidens brus
är det någon idé att läsa tidningen
i morgon händer det ju ändå samma sak,
nästan, ofta
vara med sin tid
svarta skorna klapprar
mot betongen
höga klackar igen
varför är alla klädda
i svart
sorgkläder
kanske är det trist
för många
i livet
människor ser så konstiga ut
nuförtiden, i stan
stressade
hoprafsade påväg någonstans
ihåliga, i tunnelbanan
eller är det jag
som fallit ur ramen
fikar på Kulturhuset
överallt detta sorl
under, över, från sidan
tidens brus
är det någon idé att läsa tidningen
i morgon händer det ju ändå samma sak,
nästan, ofta
vara med sin tid
svarta skorna klapprar
mot betongen
höga klackar igen
varför är alla klädda
i svart
sorgkläder
kanske är det trist
för många
i livet
änglalek
kryper ihop i din halsgrop
undan världen
fäller ut mina pärlemorskimrande
vingar över din bringa
andas in dig
låter mina andetag smeka runt
hela din kropp
i vågor av längtan
viskar i ditt öra
jag är din, bara din
blåser in ett leende
i ena mungipan av lycka
och trasslar
in mig i ditt toviga
slingriga hår
kittlar dig sanslöst i nacken
tills du inte kan stå emot,
inte stå emot längre
rultiga kärleksänglar ler
i förtjusning
drar för tunga schabrak
spejar i triumf
månstråle
Dina andetag ger imma
mjukt över min hals,
kölden omsvärmar mig
natten lättar viker
blågrå är din blick,
tom av saknad
över de år som gick
månstråle blidkar sakta
värjer sig i tiden
över det som varit skört
Vidgas din näsborre
lystrar örat efter ljud
uppslukade, förlupna ord
efterlämnande något spår
som stävjar intimiteten i nuet
frusen är du
frusen är jag
stela och förkrympta av en tid
vi inte längre famnar
stillatiger och väntar
dimman vilar
över äng
mjukt över min hals,
kölden omsvärmar mig
natten lättar viker
blågrå är din blick,
tom av saknad
över de år som gick
månstråle blidkar sakta
värjer sig i tiden
över det som varit skört
Vidgas din näsborre
lystrar örat efter ljud
uppslukade, förlupna ord
efterlämnande något spår
som stävjar intimiteten i nuet
frusen är du
frusen är jag
stela och förkrympta av en tid
vi inte längre famnar
stillatiger och väntar
dimman vilar
över äng
Cassiels bön
Cassiels bön
Låt människors blickar åter tindra
giv dem dem ögon som ger, inte tar.
Låt dem känna vad deras hjärta önskar
och lär dem se igenom tomma intryck.
Öppna deras öron för kärleksfulla ord
och det som äkta är och inte bli avtrubbade.
Låt dem sakta sina steg och inte rusa
genom livet, utan att uppleva var stund levande.
Låt dem inte räkna mängden upplevelser,
bara kvalitén i dem de haft och har.
Låt dem vara fullständigt närvarande med alla sina sinnen
i ögonblick av glädje, tillit.
Låt dem förstå att cynism inte är ett önskvärt tillstånd
utan ett genomgångstadie i en läkeprocess.
Låt dem alltid hoppas på att det finns änglar,
för de finns.
Låt människors blickar åter tindra
giv dem dem ögon som ger, inte tar.
Låt dem känna vad deras hjärta önskar
och lär dem se igenom tomma intryck.
Öppna deras öron för kärleksfulla ord
och det som äkta är och inte bli avtrubbade.
Låt dem sakta sina steg och inte rusa
genom livet, utan att uppleva var stund levande.
Låt dem inte räkna mängden upplevelser,
bara kvalitén i dem de haft och har.
Låt dem vara fullständigt närvarande med alla sina sinnen
i ögonblick av glädje, tillit.
Låt dem förstå att cynism inte är ett önskvärt tillstånd
utan ett genomgångstadie i en läkeprocess.
Låt dem alltid hoppas på att det finns änglar,
för de finns.
torsdag 13 februari 2014
bär på en själ
bär på en själ
som väger tungt över mitt bröst
bär på en själ
som får mitt ansikte
att strama
bär på en själ
som får mina steg tunga
hans smärta kan jag inte befria
men jag smeker hans
själ med min ömhet
onsdag 12 februari 2014
min hand i din
min hand vilar så stilla i din hand
den skälver av all den kärlek
som finns mellan oss
ordlöst tillitsfullt
vilande
i din hand
se mina synder blöda
se mina synder blöda
låt saltet fjättra
huden röd
ruttna i helig glöd
bränn mina tankar
i vanmaktens bloss
lossna skrudars harnesk
flå viljans mättnad
här efter här
mina sånger är förbi, skaldens klagan
O Gud, om du finns, ta min strimmade själ,
förvandla mig till stoft, för mina sånger är
döda nu och så är min glöd,
borta min esprí min talang
allt är förgäves allt är förbi
ge mig ett glas medan jag väntar
timman är slagen och
timman är nu
Ödeskallt rummet i tystnaden fryser
borta är du
sommar nu vinterköld blivit
blekt spegeln mig återblickar
dödens andedräkt kallar
sinar livet,
han sig skaldar
ge mig ett glas medan jag väntar
på att komma hem, komma hem
hem till Dig
Vännerna borta kärlet är sprucket, urdrucket
ostämd ljuder lutans klang, sliter stycken ur min kropp
gjort till intet och förspillt
allt är förbi
ge mig ett glas medan jag väntar
väntar på att komma hem
komma hem till Dig
allt jag rör vid blir till aska, en fördömd jag är
en ensam vandrare i uppnött stig
en varg utan flock
utan hem utan härd
ge mig ett glas till tröst
tills jag kommer hem
kommer hem till Dig
förvandla mig till stoft, för mina sånger är
döda nu och så är min glöd,
borta min esprí min talang
allt är förgäves allt är förbi
ge mig ett glas medan jag väntar
timman är slagen och
timman är nu
Ödeskallt rummet i tystnaden fryser
borta är du
sommar nu vinterköld blivit
blekt spegeln mig återblickar
dödens andedräkt kallar
sinar livet,
han sig skaldar
ge mig ett glas medan jag väntar
på att komma hem, komma hem
hem till Dig
Vännerna borta kärlet är sprucket, urdrucket
ostämd ljuder lutans klang, sliter stycken ur min kropp
gjort till intet och förspillt
allt är förbi
ge mig ett glas medan jag väntar
väntar på att komma hem
komma hem till Dig
allt jag rör vid blir till aska, en fördömd jag är
en ensam vandrare i uppnött stig
en varg utan flock
utan hem utan härd
ge mig ett glas till tröst
tills jag kommer hem
kommer hem till Dig
tystnaden väcker stillhetens mjukhet
tystnaden väcker stillhetens mjukhet,
blicken söker sig i det blå,
famnar evigheten
min hand i din
min hand vilar så stilla i din hand
den skälver av all den kärlek
som finns mellan oss
ordlöst
tillitsfullt
vilande i din hand
Ritorno
en stunds vila vid vattenhålet
På Ritorno finns livet
pulserande Ekivokt
omhuldande som ett nutida Cosmopolite
här får man dikta tänka finnas trängas
Sorla sörpla mumsa
skriva blickar Sända
ljuva Leenden
På Ritorno finns livet
pulserande Ekivokt
omhuldande som ett nutida Cosmopolite
här får man dikta tänka finnas trängas
Sorla sörpla mumsa
skriva blickar Sända
ljuva Leenden
narrdikt
narrdikt
du flätar dig runt mig
jasminhäck
grenarna sluter hårt
om mina vader
tvinnar mitt hår yvigt
av vita blommor
dansar obevekligt
mot min hals
saktmodig strävar
sälgen mot havet i
mjuka sköra leenden
brister ut i ett ändlös
koketteri i solsand
stenars mjuka
undfallenhet
vilar i handens
smekning
du flätar dig runt mig
jasminhäck
grenarna sluter hårt
om mina vader
tvinnar mitt hår yvigt
av vita blommor
dansar obevekligt
mot min hals
saktmodig strävar
sälgen mot havet i
mjuka sköra leenden
brister ut i ett ändlös
koketteri i solsand
stenars mjuka
undfallenhet
vilar i handens
smekning
vidjor av alabaster
vidjor av alabaster
släpp törnen ned
smek vinden av salt
ur frihetens landskap
dölj blodiga svärd
i askans hunger
över dynor i virvlar
blåser entonig pipa
skimrande morgontimma
läker övergivet land
vältrar sig stigman
i ruiners fotspår
skammen faller
tystnaden störs
spår i mitt inre
Det finns spår i mitt inre idag
ett avtryck av liv
en själ har varit där och smekt
sina mjuka färger
sakta vidrört min ande
i timmar stirrade jag ut i rummet
allt tycktes mig så trivialt
inför det nya ljuset som uppfyllde mig
vågor av ordens mjälla efterdyning
bultade inom nya okända heliga rum
måndag 10 februari 2014
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)