fredag 28 februari 2014

heliga altare


Hjärtat förtvinar

förtvivlar, ömmar

tvehågsen, irrar jag i

rannsakans kammare

som en Ofelia, förlorad.



Skrev, Du är död för mig!

raderade alla mail, klipp

och bilder!

Glöm, förinta, glöm!



Ont gjorde det och tomt är det

när heliga altaret huggits ned.

Allt vad illussion och falskhet var,

mina skeva föreställningar och

romantiserade begränsningar.



Så inser jag att du inte alls

är död för mig,

utan bara mer verklig.



En mer nyanserad bild

växer fram för mitt inre.

Och livet går vidare

med ännu en lärdom,

när du inte längre finns där för mig

kan nog

vara så

att jag

förlorat dig


faller in

i känslan


att du

inte längre


finns där

för mig



allt jag kan

göra


är att

släppa taget


acceptera nuet


det som är


utan önskan


att styra


bara tillit






Copyright - ©Gisela Nordell

ögonfröjd



vaknar till morgonsol,

dimman leker med daggen;



-ögonfröjd lockar

torsdag 27 februari 2014

stum

Känner mig vred i min stumhet

vill inte lyssna

ej heller ta in

rasande, förlägen vittrande

i min försmåddhet

låter jag raderna

ta plats igen

orden fångar varandra

galet blyga omvartannat

skygga olycksgranna

min gömda mark

likt en ihålig pajas

frammåt jag steppar

tisdag 25 februari 2014

när ljus möter mörker

så svirrar det till i mötet

när verkligheterna störtar samman

kakafoni av önskningar

villfarelser

lustar

röster som bråkar

vill ta plats

balanserar

där kontrasterna

möter varandra

håller ihop

för att bringa i harmoni

Hotfullt att släppa kontrollen

över det Okontrollerbara

det som inte låter sig stävjas

väller upp och vill ut,

rinner undan för mina händer

släpper så taget

in i ansvarslösheten marker

landar i något

som, att det inte spelar någon roll

låter skogens gröna mossa

stilla mig

fredag 21 februari 2014

fallande

ditt fallande

upplösta uttryck

mötte mitt

i oändlighetens

tysta ögonblick

läste din kamp

din smärta

ekorrhjulets ändlösa

malande melankoli

svårfångade begär

cykler av livsbetingelser

i glädje lekfullt

lyssnande

långsamhetens lov






långsamhetens lov
dina mjuka varma tankar,
får min puls att lugnas

dina milda ord,vyssar mitt veka hjärta
till ro

lusten för dig över nya marker,

i din inre resa väcks min önskan att

ge dig rymd att vara


i din längtan höjs min närvaros,bejakande klarhet

får mig att lyssna lyhört

med vajande ömtålighet öppnar sig

mitt hjärtas blomblad




När jag mötte på Gud på Öland

Någon gång i början av sextiotalet skaffade familjen en tjugosjumeters skuta

vid namn Emanuel. Det gjordes en hel del minnesvärda resor med denna

kolossala bjässe. Vi kunde t o m cykla omkring på båten med våra

tvåhjulingar.


Med ett barns ögon var den kolossalt stor. Det blev seglingar på Ålands Hav

där vågorna gick höga, Gotland, Öland och stockholmska skärgården som

Rödlöga med flera öar. Under en av dessa seglatser försvann vår fina jolle ut

i det mörka vågorna, hakade bara av pga av sjögången,då var man rädd och

frös i sin oranga flytväst av tyg. Det var en känsla att sitta längs fram i

sovkabyssen och titta när solen gick ned i väst som en stor äggula mot

horisonten. Pappa hållande i det stora styrhjulet i kajutan, tittande ut mot

havet i fjärran med sina blå,blå ögon.Fina stunder,fina minnen. Det var ett liv

där vi levde med naturen dag som natt följde vi dess rytm, iakttog vågorna

timme efter timme och masten med det stora röda seglet var hänförande, när

vi seglade.

En natt slog dimman till, vi var på väg till Öland. Aktern sprang läck och

vattenmassorna sköljde in, men vi sjönk konstigt nog inte. Dimman var

alldeles mjölkvit, man kunde inte se varandra mer än en meter sen försvann

konturerna. Det hade blåst upp till storm och sen gått över i denna

eviga dimma...


Någonstans förlorade pappa kontrollen över sjökorten,det var nåt som inte

stämde... vi hade kommit fel i stormen och visste inte var vi var. Förmodligen

ett grund som inte stod med på kartan eller så hade vi drivit i flera kilometer i

kvavet efter stormen. Jag minns att mamma och pappa såg rädda ut båda

två. Jag tänkte,vi kanske ska dö här ute till havs. Ingen kommer att hitta oss

i denna dimma...Pappa fyrade av några nödraketer, men radion hade gått

sönder i stormen och var död. Vi var helt ensamma någonstans mellan

fastlandet och Öland, eller så var det Gotland för Åland kunde det väl ändå

inte vara?


Jag tror jag var sex år och min bror fyra. Efter några timmar tyckte mamma

att det var bäst att vi bad till Gud om vi skulle ha nån chans...min bror var då

lätt blå i huden av kylan. Han var smalare än jag. Tyst och stilla var det .Runt

båten kunde man se stiljten av grå, grå vattenyta och sen bara dimman. Fukt

och tystnad.

Vattnet fortsatte att pumpa in och båten var nu lite på kant , men

fortfarande sjönk den inte, men det var nog bara fråga om en halvtimme eller

så. Tankarna snurrade i mitt huvud. Mamma som bad till Gud, det brukade

hon inte göra. Föräldrar klarar väl allt...eller gör de inte det? Var detta för

mäktigt? Att det gått ett stort hål i båten, det var ju inte bra att ingen kom

fast vi väntat i timmar... Tänk om vi var de enda överlevande på hela jorden?

Bara vår familj kvar? Alla andra döda i någon värre katastrof? Som

båten "Titanic", jag hört talas om. Där drunknade de medan fiolerna

spelade...

Här var det inte ens vågors skvalp mot båten, bara ljudet av vatten som

sögs, ett svagt surplande under däck och båten som fick mer och mer

slagsida...

Pappa gjorde i ordning en flotte av en del av däcket han sågade upp och

lindade stag runt, så det skulle hålla. När han sjösatte den

märkte vi att han bottnade.... Vattnet nådde upp till bröstkorgen. Iskallt.


Satte oss där i våra flytvästar och alla varma kläder vi hade. Räddade

ett par silverkandelabrar och försåg oss lite mackor och rökt fisk.

Inte visste vi var vi var och i stunder som dessa ber man till Gud...

Ge oss ett tecken! Och tecknet kom. Däruppe bland molnen vandrade en man i

hatt fram och åter. Liv! Det fanns människor kvar, i alla fall en människa...

Mamma sa, det där är kanske Gud...

Så hade jag inte föreställt mig Gud, men vad vet man som litet barn. Det var

ju vitt skägg och mantel,trodde jag, som var Gud.

"Gud" vandrade fram och åter och det kändes lite betryggande i den

mjölkvita dimman, fast lite konstigt var det..en man där uppe bland molnen.

Men är man uppskakad, kan man tro nästa vad som helst. Det visade sig

vara långgrunt, så pappa vadade en bit utanför båten för att se om det kunde

finnas land inte alltför långbort. Det hade blivit morgon, så det var en ljusare,

inte så tät dimma. Han försvann där i det vita på väg mot "Gud". Det visade

sig vara Byxelkrok, en liten hamn nordvästra delen av Öland.


Pappa ordnade iland oss med hjälp av en man han fann i hamnen. Vi, de

förlista kom i hamn och åkte bil till ett pensionat där vi fick förtäring och varma

bäddar. Å vad det smakade med kakor och saft!



Så gick åren och det var först efter år 2004 jag åter befann mig på öländsk

mark. Vi var ett gäng tjejer som hyrde hus tillsammans vid Böda strand.

En dag fick vi för oss att göra en utflykt till Byxelkrok och handla lite fisk. Jag

frågade runt lite omkring angående Vraket.

Jo, det såldes fortfarande delar av det i den rustika boden med

antikviteter...

Namnskylten i trä med namnet "Emanuel" hade de haft i många år innan den

till slut såldes den med . Tyvärr syntes vraket inte längre, det var ju över

fyrtiofem år sedan. Året innan hade en liten vrakdel fortfarande synts

bryta av horisonten...



Jag gick ned till hamnen och frågade folk där om de visste nåt om vraket . Kom

så i samspråk med en man. Han berättade att: "Jo, det var han som stått där

och tittat ut i dimman och vandrat fram och åter för att se om det var någé där

i dimman". Det var han som hade varit "Gud". Han hjälpte min pappa att få

oss iland, så en räddande ängel var han i alla fall om än inte Gud själv.


Jag blev alldeles till mig...

"Nej men var det du! och jag var sex år... och så kommer jag hit idag och

träffar dig fyrtifem år senare....det är ju helt fantastisk!!.."

Han tittade lugnt på mig och sa, lankoniskt, när jag förslog ett fotografi med

oss tillsammans. "Det behövs inte",och så vände han på klacken och gick iväg.


Så var det när jag mötte "Gud " på Öland.

guldlänk

du kysser mina tankar



vaggar mig till tröst



ser mina brister



men du dömer inte



bara iakttar



du har vandrat iväg



i en annan dimension

just nu

för att ta igen dig



men lämnat mig

en liten guldlänk kvar



så jag kan följa dig


blottad nacke

blottad nacke, i skam

offrar min hjässa på

de renhjärtades altare

det var en fråga om

förlorad makt

i ett säreget känslans

diminuendo



upptakt , crescendo

rasar en nebulosa

av tårar för mitt inre

kämpar som vilddjur i var

kammare av uppmätt tid

skulden var min

skulden var bara min



vakar liemannen, på ödslig stig

hästars språng, i vansklig kärra

spjärnar hjul mot kätting

sista sup, glas i skåpet sätter

fjättras,trängs

och hopen hurrar




stenarnas viskningar

stenarna viskar likt

stelnade kombatanter

fångade i tiden

strider de för stillheten

lockar oss till lyssnande

inåtvänt obestridbart



makaber scarabé bland

cikador och syrsor

bizarrt ljuder ekon av eoner

träffar ett sandkorn

i vindens skugga

fotsteg väntar

ödesbeseglat

tidens brus-reflektioner

i Stockholm






människor ser så konstiga ut

nuförtiden, i stan

stressade

hoprafsade påväg någonstans

ihåliga, i tunnelbanan

eller är det jag

som fallit ur ramen



fikar på Kulturhuset



överallt detta sorl

under, över, från sidan

tidens brus



är det någon idé att läsa tidningen

i morgon händer det ju ändå samma sak,

nästan, ofta



vara med sin tid



svarta skorna klapprar

mot betongen

höga klackar igen



varför är alla klädda

i svart

sorgkläder

kanske är det trist



för många

i livet






isen haiku

haiku



isen


plommonfärgade

is, svår hemlighet gömmer



skönhet fördunklar

tålamod (senryu)

sorgen skymmer allt,

saknad anden prövar;



-tålamod blir vännen din

änglalek



kryper ihop i din halsgrop

undan världen



fäller ut mina pärlemorskimrande

vingar över din bringa



andas in dig



låter mina andetag smeka runt

hela din kropp



i vågor av längtan



viskar i ditt öra



jag är din, bara din



blåser in ett leende

i ena mungipan av lycka

och trasslar

in mig i ditt toviga

slingriga hår



kittlar dig sanslöst i nacken

tills du inte kan stå emot,

inte stå emot längre



rultiga kärleksänglar ler

i förtjusning

drar för tunga schabrak



spejar i triumf


månstråle

Dina andetag ger imma

mjukt över min hals,

kölden omsvärmar mig



natten lättar viker

blågrå är din blick,

tom av saknad

över de år som gick



månstråle blidkar sakta

värjer sig i tiden

över det som varit skört



Vidgas din näsborre

lystrar örat efter ljud

uppslukade, förlupna ord

efterlämnande något spår

som stävjar intimiteten i nuet

frusen är du

frusen är jag

stela och förkrympta av en tid

vi inte längre famnar



stillatiger och väntar



dimman vilar

över äng

Cassiels bön

Cassiels bön
Låt människors blickar åter tindra

giv dem dem ögon som ger, inte tar.



Låt dem känna vad deras hjärta önskar

och lär dem se igenom tomma intryck.



Öppna deras öron för kärleksfulla ord

och det som äkta är och inte bli avtrubbade.



Låt dem sakta sina steg och inte rusa

genom livet, utan att uppleva var stund levande.



Låt dem inte räkna mängden upplevelser,

bara kvalitén i dem de haft och har.



Låt dem vara fullständigt närvarande med alla sina sinnen

i ögonblick av glädje, tillit.



Låt dem förstå att cynism inte är ett önskvärt tillstånd

utan ett genomgångstadie i en läkeprocess.



Låt dem alltid hoppas på att det finns änglar,

för de finns.


torsdag 13 februari 2014

bär på en själ


bär på en själ

som väger tungt över mitt bröst

bär på en själ

som får mitt ansikte

att strama

bär på en själ

som får mina steg tunga

hans smärta kan jag inte befria

men jag smeker hans

själ med min ömhet


onsdag 12 februari 2014

min hand i din


min hand vilar så stilla i din hand


den skälver av all den kärlek



som finns mellan oss


ordlöst tillitsfullt


vilande


i din hand

se mina synder blöda


se mina synder blöda

låt saltet fjättra

huden röd

ruttna i helig glöd

bränn mina tankar

i vanmaktens bloss

lossna skrudars harnesk

flå viljans mättnad

här efter här

brustet hjärta senryu






inse att det går,

trots brustet hjärta leva;



-men det kostar på

mina sånger är förbi, skaldens klagan

O Gud, om du finns, ta min strimmade själ,

förvandla mig till stoft, för mina sånger är

döda nu och så är min glöd,

borta min esprí min talang

allt är förgäves allt är förbi

ge mig ett glas medan jag väntar

timman är slagen och

timman är nu



Ödeskallt rummet i tystnaden fryser

borta är du

sommar nu vinterköld blivit

blekt spegeln mig återblickar

dödens andedräkt kallar

sinar livet,

han sig skaldar



ge mig ett glas medan jag väntar

på att komma hem, komma hem

hem till Dig



Vännerna borta kärlet är sprucket, urdrucket

ostämd ljuder lutans klang, sliter stycken ur min kropp

gjort till intet och förspillt

allt är förbi



ge mig ett glas medan jag väntar

väntar på att komma hem

komma hem till Dig





allt jag rör vid blir till aska, en fördömd jag är

en ensam vandrare i uppnött stig

en varg utan flock

utan hem utan härd



ge mig ett glas till tröst

tills jag kommer hem

kommer hem till Dig


tystnaden väcker stillhetens mjukhet


tystnaden väcker stillhetens mjukhet,

blicken söker sig i det blå,




famnar evigheten

sol och vindars barn senryu


sol och vindars barn,

ger spår av liv men ej sår;



-vördar moder jord

min hand i din


min hand vilar så stilla i din hand


den skälver av all den kärlek


som finns mellan oss



ordlöst



tillitsfullt



vilande i din hand


Ritorno

en stunds vila vid vattenhålet




På Ritorno finns livet

pulserande Ekivokt

omhuldande som ett nutida Cosmopolite

här får man dikta tänka finnas trängas

Sorla sörpla mumsa

skriva blickar Sända

ljuva Leenden


narrdikt

narrdikt


du flätar dig runt mig
jasminhäck
grenarna sluter hårt
om mina vader
tvinnar mitt hår yvigt
av vita blommor
dansar obevekligt
mot min hals

saktmodig strävar
sälgen mot havet i
mjuka sköra leenden
brister ut i ett ändlös
koketteri i solsand
stenars mjuka
undfallenhet
vilar i handens
smekning



vidjor av alabaster


vidjor av alabaster

släpp törnen ned

smek vinden av salt

ur frihetens landskap

dölj blodiga svärd

i askans hunger



över dynor i virvlar

blåser entonig pipa

skimrande morgontimma

läker övergivet land

vältrar sig stigman

i ruiners fotspår

skammen faller

tystnaden störs





spår i mitt inre


Det finns spår i mitt inre idag

ett avtryck av liv

en själ har varit där och smekt

sina mjuka färger

sakta vidrört min ande

i timmar stirrade jag ut i rummet

allt tycktes mig så trivialt

inför det nya ljuset som uppfyllde mig

vågor av ordens mjälla efterdyning

bultade inom nya okända heliga rum