genom lidret

vi går genom lidret

i vintersvalka
i hagelskur och halka

tanken väsnas                                       vill ut

men stannar kvar och blir förkrympt

vill skrika:                      jag står inte ut längre!
stumhet följer
hålla tand för tunga

halvspringer vid din sida  
                                         du går med fasta steg i jämn takt

             om man inget säger, så har man inget sagt
                           och det kanske är bäst ändå

Man kan låtsas att allt är bra
Man kan låtsas att man inte lider
Man kan låtsas att man är någon annan            
              som trivs i den här livssituationen

           så gör det inte så ont        
så känns det inte så meningslöst

bränningen i din våg

        Ville jag vara                          bränningen i din våg

         luften under dina vingar
          strålen som lyser                          fram genom molnen
     
                   när de skingrats  efter  gråblå oroshärdar

ville jag vara stigen där du går
sädesfälten vajande i vinden

den tröstande handen
som torkar dina tårar

fåglar flykt över stranden

ville jag vara                           allt det jag inte förmår           

 den som blåser bort saltet

                                                  i dina sår

din kärlek

När du vilade  i mig

öppnades dörren

till något nytt


ännu inte namngivet


skärvor drogs ihop till

former och helheter:

synteser av det liv jag levt


mina inre ögon öppnades,

orkade se och möta det jag inte

tidigare förmått omfamna


*

 fylldes av tacksamhet

*

styrkan var inte farlig för dig


den hotade dig inte



behövde inte krympa
 '

                                 för att passa in


ängslan att förlora försvann

   
                                                 krampaktigheten löstes upp


lugn kom i dess ställe


Förälskelsen  

                                        som alltid skrämmer mig


övergick i  F R I D

i lövsprickningens tid våren

 kan man se någon, älska någon   

               

                                    bortom pålagda illussioner?

när man är inlindad i vaksamhet,   vilande i ickeseende   och hopp om  trygghet

om man redan innan tror sig veta utgången... 

         

                                                ska man vandra stigen ändå

ett da capo

golgata med blodiga fötter

nej, inga mer smärtsamma upplevelser lagda på kärlekens altare!

 defaitos, jag vet

man kan vandra med små försiktiga steg

är förälskelsen en illussion i sig själv

                     ett rosa skimmer över vem den andre är

eller är den en gudomlig Nåd fylld med möjligheter

 en väg att lösa upp det hårda  och kalla inom 

:kärleksmagi

  kan den vara helande istället för förtärande, uppslitande

en dragkamp mellan två viljor

en väg som inte leder mot ättestupan fylld med tårar

den pilgrimsresan vill jag göra

trött på svärmeri,  

erhålla  substitut för kärlek, som alltid vittrar sönder

när blicken klarnar och förnuftet återvänder

rädd att  göra jag dig  gruvligen besviken

vill nog ändå tro, att det går

ladda livet med ömhet och kär lek

vill tro på den vidunderliga kraften

kastar mig ut i tillitens hav

kastar mig ut i tillitens hav

ljumma cirroccovindar

möter min kind

kaskader av gnistrande

vattendroppar

lovar glädje och äventyr

rostiga krångellås

av ängslan brister

faller rustning

över blommande ängar              solsken fyller min blick  

lätthet bevingar varje steg

skyndar runt hörnet

och vinkar

kom!
       

strimmig längtan i mjölkvit dager

 ditt kön reser sig mot mitt

                                    strimmig längtan i mjölkvit dager 

 i de förlorade själarnas land


håller krampaktigt din kala hjässa

ansikte mot ansikte

tårar pressas tillbaka

mot ögonlobens portar


Döden hela tiden närvarande

i frenesins landskap

förödmjukelsen i lemmars dans
               
                                          mot skör hinna 
    
åtrå  beslöjad i verklighetens  närvaro

förvägrad  stumma vittnen
                     
                                          glor in genom smutsiga fönster

i galen timma

barndomens gunga

gungar dig

i barndomens gunga


högre och högre

mot det blå,

det fria

oändliga


du skrattar

lycklig


släpper taget

och flyger

som Pan


rundar universum

landar i alla himlar


återvänder i ett

leende

vilar ömt

famnar lyckan

lite på avstånd


spirande

igenkännande

sökande


trevar undan melankolín

söker prismor att luta mig i


i dina spår

vill längtan bo


i tilltro

vilar jag ömt

kapseisad

ligger med botten upp

havet är kyligt


ser allt under

med nya ögon

nya bottnar

där ljuset strilar

igenom

vanmakten har

fryst mina lemmar

flyter i evigheten

i en väntan



på förlösning

kärlekens sorgklädda syster vemodet

     

       

     





        

       mötet med dig

    fick tiden att stillna


       
         i speglingen

        visade du mig

    vem jag alltid varit


   i det hisnande ögonblicket

         såg jag din själs

          oändliga vishet


           eko av vemod


          följer i dess spår

             

mörk palett

Målar i de mörka tonerna

stålgrått svart dunkelblå

en bild av "persona non grata"

en bild utan försoning

en bild av smärta

av löje

av intighet

Målar så du inte ska förstå

inte väcka din sympati

inåtvänt

otillgängligt

 kargt

Inga pastellfärger

ingen sol, ingen vår

inga ord om kärlek

Jag målar i vanmaktens färger

i sorgens dova melankoli

försagd

oåtkomlig

gräver jag min väg inåt

fjärmar mig

närmar mig

varthän

det vet jag ej

Cassiels bön

Låt människors blickar åter tindra

giv dem dem ögon som ger, inte tar.

Låt dem känna vad deras hjärta önskar

och lär dem se igenom tomma  intryck.

Öppna deras öron för kärleksfulla ord

och det som äkta är och inte avtrubbande.

Låt dem sakta sina steg och inte rusa

genom livet, utan att uppleva var stund levande.

Låt dem inte räkna mängden upplevelser, utan  kraften i dem de och har och haft.

Låt dem vara fullständigt närvarande med alla sina sinnen

i ögonblick av glädje och tillit.

Låt dem förstå att cynism inte är ett önskvärt tillstånd

utan ett genomgångstadie, i en läkeprocess.

Låt dem alltid hoppas på att det finns änglar,

för de finns.

vårkänslor

dina lockar leker mjukt                      
nuddar vid min hud

ryser av välbehag

dina ögon ler skälmskt        glittrar förföriskt och ömt

vingarna i dess språng               väcker  l u s t och l ä n g t a n

spinner livet i detta nu           vi har lekt leken förut, jag vet

ivrar mina händer           in i dina                      i värmen av liv
flätas samman i växelverkan av givande
åtrå blixtrar till och sänder varma vågor neröver låret och skötet

måne  möter  sol
natt  möter  dagring

årstid lämnar och återföds
 i vår

ta min hand en stund

svart och otillgängligt,
illaluktande
fuktigt dyigt


sorgen



se mig bakom detta



min önskan att få ge,
glädjas och finnas till


just nu är allt förborgat

i ett dis av vanmakt


ditt ingen når


sträcker ut en hand till dig


att ta

evighetsnära

evighetsnära

famna mig
mjukt evighetsnära

i  ett stilla andetag
vilar vi

klädda i varandets
fulländade
ögonblick