Gisela Nordells blogg

Resan till Kebnekajse

2012-02-19T07:38:00.005-08:00

Resan

För några år sedan gjorde jag i september månad, en resa som gjorde djupt intryck

.

Var ute och surfade på internet och hittade en spännande hemsida "Ofelás".

En kille Mats -Matti- och hans fru Mari, drev ett ställe uppe i Nikkaloukta i Lapplands vildmarker.

Det fanns underbart vackra naturbilder på saiten. Spann av hundar i yrande snö, höstbilder med

skimrande dagrar och mängder av söta hästbilder. De ordnade utflykter med islandshästar. Namn som

Hjortúr, Fjédur stod under bilderna. Bestämde mig för att ringa mobilnumret som stod under kontakt längst ned på sidan.

Matti svarade från hästryggen, jovialisk med en vital och

stark röst. Jag frågade om de olika utflyktsmålen om frågade om min vikt...

hästarna tog max nittio kilo för ryggarnas skull. Jag vägde åttiosju och

var fyrtionio... "Haha, skrattade Matti "Lika gammal som jag då, en gubbe

på fyrtionio. Jo då vi har en trygg häst som orkar ta dig "

Om jag hade ridvana?. Jodå jag hade ridit, men det var ett tag sedan

nu. I själva verket var det trettiofem år sedan.Aldrig suttit på en

islandshäst.

Han hade en grupp redan nästkommande helg.

Jag anmälde mig. Regnkläder och gummistövlar att rida i. Gummistövlar?! Ja

det var så lerigt, så här års.

Det var en tredagarsritt från Nikkaloukta upp till Kebnekajse.

Middag och övernattning på hotellet, intill toppen, ingick.

Nu började äventyret!

Resan tog nitton timmar från Stockholm.

Det var inte SJ utan ett företag som hette Veolia som sålde

nattågsbiljetten.

Vid sjutiden på kvällen avgick tåget till det okända Lappland.

Satt en stund i restaurangvagnen och bara upplevde det sköna att göra

en resa med mig själv.Se landskapen dra förbi, först städer sen små gårdar

och fält med kor och hästar; följa skymningen till kväll och natt.Kände en

förtätad vakenhet inför det jag skulle komma att uppleva.

Klockan var snart tolv nästa dag när Nikkaloukta närmade sig. Landskapet

var nu slätt med enstaka fjällbjörkar.

Ridgänget skulle ses på en restaurang i närheten. Luften var hög och

en aning kylig.Runt om låg berg likt stora, slött vilande kaskelottvalar,

i svart och vitt. Då det var i början av hösten och röda toner följde i de

gula och gröna i mjuk harmoni.Längre bort skymtade de norska fjällen i

majestätisk storslagenhet.

Med min ryggsäck i handen, hittade jag så gruppen som stod samlade

med ridhjälpmar och stövlar. Kände igen Matti, han lyste på något sätt, som

den naturmänniska han var. Förmodligen same, men vanligt klädd i jeans och

sporttröja. Med fårat,öppet ansikte hälsade han mig välkommen.

Vi tog rengryta med lingonsylt.Det smakade härligt. Där vid bordet

presenterade vi oss närmare. Det var en kvinna till,förutom jag,som reste

utan sällskap. Hillevi var pensionerad flygvärdinna från SAS, och talade

svenska, med en diktion man sällan hör. Hon berättade att hon var bosatt i

Tyskland, men brukade komma till Lapplandminst en gång om året för att bo

i 'sin fars fiskestuga, som hon ärvt. Det var ett par där som vunnit

svenskt mästerskap i countrytridning.De var nygifta i fyrtoårsåldern,

trevliga. De hade gård med egna hästar i Gnesta.Inger och Lasse.Klart

vältränade.

Visste inte ens att det fanns en gren som hette så, countryridning med

annan sadel. Nu hade jag nog tagit mig vatten över huvudet, bäst att ligga

lågt...

Jag berättade att jag var undersköterska på en intensivvårdsavdelning

i Stockholm och det var ett tag sedan jag red,

men bara jag fick en snäll,lugn häst skulle det nog gå bra...

Det var ett par till.Peter och Grethe från Tyskland. De hade rest

ridit en del över hela världen. Han var professionell fotograf med en

imponerande kamera. Grethe var en slank kvinna med varma pigga ögon.Hon

hade ett trevligt förekommande sätt som fick oss andra att slappna av.

När lunchen var färdig var det dags att åka till gården och få en säng och sedan en kort ridtur.
Den var stor och med flera hus och gav intryck av att det gick bra

för dem. Inne i en av stugorna väntade Marie.Hon såg ut att vara i

trettioårsåldern; söt på ett naturligt jordnära sätt.Håret i en svans och

förklä´ovanpå kläderna. På väggen hängde plancher från det berömda

Ishotellet med henne ridandes på islandshäst i förgrunden.

Hon delade ut sänglinne,handduk och sängplats och informerade om

badrumsreglerna.Turkost kakel från sextiotalet, men rent och prydligt. Jag

fick ett eget rum och en säng med bäddar på varandra i furu. Lakanen var

brokiga, färgglada, liksom handdukarna. Här var det utan enkelt och

totalt smaklöst på ett charmigt vis.Det var nog inte så viktigt, helt

enkelt. En gardin, var en gardin och en handduk en handduk ..rent och

städat. I köket hängde en kappa i randigt gul, som verkade ärvd från

fyrtotalet och alla stolarna av olika modell.Inte stylat på stockholmsvis,

tänkte jag.

När det ekonomiska var avklarat var det dags att möta våra hästar.

Jag fick en äldre valack, Hjurtúr som var garanterat lugn och snäll. Att

han sedan var rysligt svår att tygla och hålla tillbaka fick jag veta

senare på hästryggen...

De stod där i hagen och såg ut som de fria hästar de var. Vi

fick en grimma och så skulle vi ta hästens sadeln och, placera vid lämpligt

träd, hämta hästen och sitta upp...

Hämta hästen i hagen.. Själv?!
Den skulle säkert bara springa iväg från mig. Hur skulle det här gå?

Och hur såg hästen ut?De var ju så lika varandra, ljusbeiga med tjock päls

och mumsandes gräs i allsköns ro, där i hagen.

Om jag väntade och såg hur de andra gjorde, så skulle det nog lösa sig. Det

verkade inte vara något problem för de andra. De bara la grimman över

nosen,tog hästen och ledde ut den ur hagen vänster sida om bogen. Alla

hade redan satt sig upp när jag villrådigt. fortfarande undrade vilken av

de som var kvar var

Hjurtúr...

Det var bara att bita huvudet av skammen och be Matti om hjälp. Inte

bara att hitta hästen och sätta på sadeln utan jag fick be om hjälp att

sitta upp också. Har väl aldrig känt mig så baktung

som denna stund.

Tillslut var då cirkusen över och jag satt på den lilla starka hästen och

höll i tömmarna. Nu gällde det att inte ramla av och ytterligare göra bort

sig. Landskapet var hänförande, solen höll på att gå ned och under mig

kände jag hästens pinnande gång. Långt borta kunde man se de blånande

norska bergen. Löven var som överexponerade bilder i rött där de låg på

marken.Ljuset var annorlunda mycket klarare här uppe. Slyn träffade mot

höfterna i vispande lätta drag när vi red i skogen.Det doftade fuktig jord

och mossa.
Längst fram förde Matti den lilla truppen med säkerheten hos den som

känner terängen och sin häst väl. Han satt där trygg och rakryggad i

svart regncape och regnstövlar och liksom gled fram i landskapet.Det

duggade lätt och var lerigt. Jag höll mig sist, så ingen häst skulle

nosa mig bakifrån och min brist på ryttarvana skulle bli alltför uppenbar.

Vi satt av efter någon timme för att hästarn ska få vila och vi få oss

något till livs. Svamparna var stora som tefat och Matti berättade att de

bara dög som mat till renarna.Inte dugligt som människoföda.Han informerade

om oss att det var viktigt att hålla undan för renarna och inte störa dem i

onödan.

Alldeles innan kaffeuppehållet hade vi passerat en hjord i dalen.

Ett hundratal renar som följde en alldeles vit ren,en herd. De

flyttade sig som ett fiskstim, likt en musikalisk flockrörelse. En ren

ökade farten och de andra följde på i ett enda svepande crescendo, som

lika snabbt upphörde.Förunderligt att se!

Matti sa till oss att binda fast hästarna ordentligt och ge dem

vatten medan han placerade ved i en liten flätad fyrkant rakt på mossan.

Det var så man gjorde på samevis.När brasan fått fyr,kom den sotade hurran

på,alldeles svart var den och bucklig. Snart spred sig doften av kokkaffe.

Det torkade renköttet och tunnbrödet till smakade underbart!. Leran gjorde

det tungt för hästarna och vi fick skjuta upp Kebne-turen tills

nästkommande dag. Mattis brydde sig om om hästarna på ett fullständigt

osentimentalt vis, vilket imponerade på mig. Alltid hästarnas först!

När det var för lerigt fick vi gå av och leda hästarna över vattendrag.Jag

förstod varför Matti föreslagit gummistövlar och inte ridjodpurs. Matti

ändrade på ordningen så att jag kom att rida direkt bakom honom. Det kändes

tryggt och där i hans fotspår hände något med mig. Jag upplevde en

atmosfär kring denne man av att vara ett med naturen. Om jag bara var inom

sfären, var jag trygg.Så kändes det. Min egen ängslan att inte passa in

och allmänna krampaktighet i livet stod i bjärt kontrast till all denna

tillit.Så självklar på något sätt. Jag bara ville insupa så mycket av detta

ögonblick som bara var möjligt och bevara för resten av mitt liv!

Hästarna släpptes tillbaka i hagen och detta klarade till och med

jag. Benen var underligt formade efter hästryggen och det värkte i hela

kroppen. I huset serverade rengryta med potatis och kaffe. Mattis far satt

mitt emot mig. Det syntes att han var same med de sneda ögonen, höga

kindkotorna omed de väderbitna ansiktsdragen. Mest lade jag märket till

hans humor, frustande torr.Han skrattade till då och då i något intern

skämt jag inte begrep. En del av uttrycken var samiska, andra svenska.

Grethe och Peter satt vi sidan om. De hade tagit fina bilder som han

skulle lägga ut på sin hemsida och vi alla kunde ta del av. Somnade fylld

av intryck och öm i hela kroppen.

Hjurtúr var en snäll liten häst, men han ville hela tiden ta täten då

han var äldst i går´n. framDet kändes i mina underarmar och fingrar. Sista

biten hem hade hästarna fått trava och jag studsade fram hårt på

sittbenen,trots min tyngd helt okunning om den betydligt mer bekväma tölten.

Hur skulle jag klara Kebnekajseritten?! Tänkte att om jag försöker

inta samma inställning som Matti, en slags självklar tillit, så kanske jag

klarar det...

Nästa dag gick det lättare att hämta in hästen , men

fortfarande fick jag be om lyfthjälp av Matti, som kommenterade det hela

med någon lustighet jag valt att förtränga och glömma..

Vi red samma sträcka som dagen innan. Långt där framme låg en lång

dal och Matti pekade ut var Kebne låg. En topp långt, långt där framme.

Tänk om min häst började skena... Mina armar var inte starka nog om han

ville ta ledningen. Is i magen.

Så kom vi ut på frilandet och hästarn travade fortare och fortare

och började Ve o fasa! Gallopera!.

Hjurtúr ökade farten, ville komma i täten. Här gällde det bara att

sitta kvar i sadeln och hoppas på det bästa...

Något av det vackraste jag någonsin upplevt hände mitt där när

jag var som mest vettskrämd. Känslan ändrade form;jag släppte taget om

rädslan och bara red med.Himlen var klarblå,luften lätt kylig och de norska

fjällen ramade in den fantastiska naturen. Jag kände mig friare och

modigare än jag någonsin gjort!Fri från min egen tankes begränsning!

Tog ett kraftigt tag i mannen och kortade in tyglarna och satte mig

upp i fältsits.Litade till ögonblicket
.
Kebne närmade sig och vi längtade efter mat. Kände mig som en hjälte,

en självklar vildmarksmänniska, med ny pondus i stegen. Hade jag klarat

detta, så kunde jag möta vad som helst! Mattis häst behöll ledningen, men

strax bakom gallopperade min. Hästarna tyckte det var roligt att släppa

loss!

Framme fick vi göra en hage och hämta hö och vatten .Det tog nära nog

en timma, men djuren gick först.Smakade dock på det friska kalla

fjällbacksvattnet,befriande, gudomligt!.Lappland var verkligen något att

uppleva!

Dödströtta och ledbrutna serverades vi tillslut en trerätters

middag.Vi drack öl till och det var gott,gott. På grund av is på toppen, så

det gick inte att bestiga denna helg. Inte gjorde det mig något, jag var

nöjd med min strapats.

I mitt rus av all denna skönhet och att jag faktiskt klarat det

utan att falla av kände jag mig stolt över mig själv.

Dessa erferenheter ville jag ta med mig vidare i livet, att jag

klarade av det, genom att jag hade tillit till mig själv.

Dra mig till dig

2012-02-19T06:57:00.005-08:00

Dra mig till dig

vänta inte mer

du lockar mig

likt smultronens sötma

skogstjärnens mörka
,

klara källa

önskar bara att du ser min själ

hittar mig

för du är väntad

Saknad

2012-02-19T06:55:00.001-08:00

efter en avslutad kärlekshistoria

Saknad

Visst saknar jag Dig
din klara turkosskimrande blick,
i dina trötta, näsan upplösta anletdrag.
Ansiktet vilset,sårbart, på väg att öppnas
bli levande igen.

Visst saknar jag Dig,
dina händer och din kroppsrytm
mot min
Ibland i sorg
Ibland i ilska

Din Längtan
Ditt Vemod
Din bristande självkänsla

Ditt hopp
Din styrka
Din självklara
Manlighet.

att ligga nära dig
avskalad och
Naken
Du vandrar din väg allena

Kärlekspoeter

2012-02-19T06:53:00.002-08:00

Kärlekspoeter

Vi sträcker ut

våra själars strålar

att finna någon

att vävas samman med

flätas samman i

regnbågens alla färger

en bro

över

förnekelsen

Faller, faller

2011-10-23T11:54:00.000-07:00

Faller i evighetens oändliga lätthet

för att sträcka mig ut

andas

pånyttfödd

i

tillit

lämnar jag mina gamla försvar

landar mjukt i det som är

nu

Tiden smeker-senryo

2011-10-23T11:06:00.000-07:00

Vilsen sakta går

finner stråk av längtans vind

smeker vrånghet mild

Bakslag

2011-05-05T11:56:00.000-07:00

om att våga släppa gamla relationer där det inte finns utbyte

När så integriteten kräver sin rätt

och man visar var man står

sätter gränser och släpper

undfallenheten

då infinner sig en stor

vanmäktig sorg

över hur mycket man berövats

i sin flathet

inser hur svårt det varit att

fatta de rätta besluten

och därför skjutit upp

dem

önskar kraft och mod

att gå vidare i mitt liv

vilken förlamande kraft

fegheten har

vara till lags

på bekostnad av integritet

för man vill ju inte såra

men kränka sig själv

det gills ju inte riktigt

allt ska göras för andra

men då tappar man bort

sig själv sin moral

och stringens

i någon slags fadd

orkeslöshet

nu tar jag bakslagen

med att avvisa

de som inte passar

längre i mitt liv

det gör ont

men känns

åtminstone rätt

sunt och vuxet

våga möta

sin skuggsida

rädslan

för att bli övergiven

ger växande

och tillit

© Gisela Nordell

När jag mötte Gud på Öland

2011-04-12T14:34:00.000-07:00

Foto: johanlindberg.se

Någon gång i början av sextiotalet skaffade familjen en tjugosjumeters skuta vid namn Emanuel. Det gjordes en hel del minnesvärda resor med denna kolossala bjässe. Vi kunde t o m cykla omkring på båten med våra tvåhjulingar. Med ett barns ögon var den kolossalt stor. Det blev seglingar på Ålands Hav där vågorna gick höga, Gotland, Öland och stockholmska skärgården som Rödlöga med flera öar.
Under en av dessa seglatser försvann vår fina jolle ut i det mörka vågorna, hakade bara av pga av sjögången,då var man rädd och frös i sin oranga flytväst av tyg. Det var en känsla att sitta längs fram i sovkabyssen och titta när solen gick ned i väst som en stor äggula mot horisonten. Pappa hållande i det stora styrhjulet i kajutan, tittande ut mot havet i fjärran med sina blå,blå ögon.Fina stunder,fina minnen. Det var ett liv där vi levde med naturen dag som natt följde vi dess rytm, iakttog vågorna timme efter timme och masten med det stora röda seglet var hänförande, när vi seglade.
En natt slog dimman till, vi var på väg till Öland. Aktern sprang läck och vattenmassorna sköljde in, men vi sjönk konstigt nog inte. Dimman var alldeles mjölkvit, man kunde inte se varandra mer än en meter sen försvann konturerna. Det hade blåst upp till storm och sen gått över i denna eviga dimma... Någonstans förlorade pappa kontrollen över sjökorten,det var nåt som inte stämde... vi hade kommit fel i stormen och visste inte var vi var. Förmodligen ett grund som inte stod med på kartan eller så hade vi drivit i flera kilometer i kvavet efter stormen. Jag minns att mamma och pappa såg rädda ut båda två. Jag tänkte,vi kanske ska dö här ute till havs. Ingen kommer att hitta oss i denna dimma...Pappa fyrade av några nödraketer, men radion hade gått sönder i stormen och var död. Vi var helt ensamma någonstans mellan fastlandet och Öland, eller så var det Gotland för Åland kunde det väl ändå inte vara? Jag tror jag var sex år och min bror fyra. Efter några timmar tyckte mamma att det var bäst att vi bad till Gud om vi skulle ha nån chans...min bror var då lätt blå i huden av kylan. Han var smalare än jag. Tyst och stilla var det. Runt båten kunde man se stiljten av grå, grå vattenyta och sen bara dimman. Fukt och tystnad.Vattnet fortsatte att pumpa in och båten var nu lite på kant, men fortfarande sjönk den inte, men det var nog bara fråga om en halvtimme eller så. Tankarna snurrade i mitt huvud. Mamma som bad till Gud, det brukade hon inte göra. Föräldrar klarar väl allt...eller gör de inte det? Var detta för mäktigt? Att det gått ett stort hål i båten, det var ju inte bra att ingen kom fast vi väntat i timmar... Tänk om vi var de enda överlevande på hela jorden? Bara vår familj kvar? Alla andra döda i någon värre katastrof? Som båten "Titanic", jag hört talas om. Där drunknade de medan fiolerna spelade... Här var det inte ens vågors skvalp mot båten, bara ljudet av vatten som sögs, ett svagt surplande under däck och båten som fick mer och mer slagsida...
Pappa gjorde i ordning en flotte av en del av däcket han sågade upp och lindade stag runt, så det skulle hålla. När han sjösatte den märkte vi att han bottnade.... Vattnet nådde upp till bröstkorgen. Iskallt. Satte oss där i våra flytvästar och alla varma kläder vi hade. Räddade ett par silverkandelabrar och försåg oss lite mackor och rökt fisk. Inte visste vi var vi var och i stunder som dessa ber man till Gud... Ge oss ett tecken! Och tecknet kom. Däruppe bland molnen vandrade en man i hatt fram och åter.
Liv! Det fanns människor kvar, i alla fall en människa...Mamma sa, det där är kanske Gud... Så hade jag inte föreställt mig Gud, men vad vet man som litet barn. Det var ju vitt skägg och mantel,trodde jag, som var Gud."Gud" vandrade fram och åter och det kändes lite betryggande i den mjölkvita dimman, fast lite konstigt var det..en man där uppe bland molnen. Men är man uppskakad, kan man tro nästa vad som helst. Det visade sig vara långgrunt, så pappa vadade en bit utanför båten för att se om det kunde finnas land inte alltför långbort. Det hade blivit morgon, så det var en ljusare, inte så tät dimma. Han försvann där i det vita på väg mot "Gud".
Det visade sig vara Byxelkrok, en liten hamn nordvästra delen av Öland. Pappa ordnade iland oss med hjälp av en man han fann i hamnen. Vi, de förlista kom i hamn och åkte bil till ett pensionat där vi fick förtäring och varma bäddar. Å vad det smakade med kakor och saft!

Så gick åren och det var först efter år 2004 jag åter befann mig på öländsk mark. Vi var ett gäng tjejer som hyrde hus tillsammans vid Böda strand. En dag fick vi för oss att göra en utflykt till Byxelkrok och handla lite fisk. Jag frågade runt lite omkring angående Vraket. Jo, det såldes fortfarande delar av det i den rustika boden med antikviteter...Namnskylten i trä med namnet "Emanuel" hade de haft i många år innan den till slut såldes den med . Tyvärr syntes vraket inte längre, det var ju över fyrtiofem år sedan. Året innan hade en liten vrakdel fortfarande synts bryta av horisonten... Jag gick ned till hamnen och frågade folk där om de visste nåt om vraket . Kom så i samspråk med en man. Han berättade att: "Jo, det var han som stått där och tittat ut i dimman och vandrat fram och åter för att se om det var någé där i dimman". Det var han som hade varit "Gud". Han hjälpte min pappa att få oss iland, så en räddande ängel var han i allafall om än inte Gud själv. Jag blev alldeles till mig... "Nej men var det du! och jag var sex år... och så kommer jag hit idag och träffar dig fyrtifem år senare....det är ju helt fantastisk!!.." Han tittade lugnt på mig och sa, lankoniskt, när jag förslog ett fotografi med oss tillsammans. "Det behövs inte",och så vände han på klacken och gick iväg.

Så var det när jag mötte "Gud " på Öland.