För några år sedan gjorde jag i september månad, en resa som gjorde djupt intryck
.
Var ute och surfade på internet och hittade en spännande hemsida "Ofelás".
En kille Mats -Matti- och hans fru Mari, drev ett ställe uppe i Nikkaloukta i Lapplands vildmarker.
Det fanns underbart vackra naturbilder på saiten. Spann av hundar i yrande snö, höstbilder med
skimrande dagrar och mängder av söta hästbilder. De ordnade utflykter med islandshästar. Namn som
Hjortúr, Fjédur stod under bilderna. Bestämde mig för att ringa mobilnumret som stod under kontakt längst ned på sidan.
Matti svarade från hästryggen, jovialisk med en vital och
stark röst. Jag frågade om de olika utflyktsmålen om frågade om min vikt...
hästarna tog max nittio kilo för ryggarnas skull. Jag vägde åttiosju och
var fyrtionio... "Haha, skrattade Matti "Lika gammal som jag då, en gubbe
på fyrtionio. Jo då vi har en trygg häst som orkar ta dig "
Om jag hade ridvana?. Jodå jag hade ridit, men det var ett tag sedan
nu. I själva verket var det trettiofem år sedan.Aldrig suttit på en
islandshäst.
Han hade en grupp redan nästkommande helg.
Jag anmälde mig. Regnkläder och gummistövlar att rida i. Gummistövlar?! Ja
det var så lerigt, så här års.
Det var en tredagarsritt från Nikkaloukta upp till Kebnekajse.
Middag och övernattning på hotellet, intill toppen, ingick.
Nu började äventyret!
Resan tog nitton timmar från Stockholm.
Det var inte SJ utan ett företag som hette Veolia som sålde
nattågsbiljetten.
Vid sjutiden på kvällen avgick tåget till det okända Lappland.
Satt en stund i restaurangvagnen och bara upplevde det sköna att göra
en resa med mig själv.Se landskapen dra förbi, först städer sen små gårdar
och fält med kor och hästar; följa skymningen till kväll och natt.Kände en
förtätad vakenhet inför det jag skulle komma att uppleva.
Klockan var snart tolv nästa dag när Nikkaloukta närmade sig. Landskapet
var nu slätt med enstaka fjällbjörkar.
Ridgänget skulle ses på en restaurang i närheten. Luften var hög och
en aning kylig.Runt om låg berg likt stora, slött vilande kaskelottvalar,
i svart och vitt. Då det var i början av hösten och röda toner följde i de
gula och gröna i mjuk harmoni.Längre bort skymtade de norska fjällen i
majestätisk storslagenhet.
Med min ryggsäck i handen, hittade jag så gruppen som stod samlade
med ridhjälpmar och stövlar. Kände igen Matti, han lyste på något sätt, som
den naturmänniska han var. Förmodligen same, men vanligt klädd i jeans och
sporttröja. Med fårat,öppet ansikte hälsade han mig välkommen.
Vi tog rengryta med lingonsylt.Det smakade härligt. Där vid bordet
presenterade vi oss närmare. Det var en kvinna till,förutom jag,som reste
utan sällskap. Hillevi var pensionerad flygvärdinna från SAS, och talade
svenska, med en diktion man sällan hör. Hon berättade att hon var bosatt i
Tyskland, men brukade komma till Lapplandminst en gång om året för att bo
i 'sin fars fiskestuga, som hon ärvt. Det var ett par där som vunnit
svenskt mästerskap i countrytridning.De var nygifta i fyrtoårsåldern,
trevliga. De hade gård med egna hästar i Gnesta.Inger och Lasse.Klart
vältränade.
Visste inte ens att det fanns en gren som hette så, countryridning med
annan sadel. Nu hade jag nog tagit mig vatten över huvudet, bäst att ligga
lågt...
Jag berättade att jag var undersköterska på en intensivvårdsavdelning
i Stockholm och det var ett tag sedan jag red,
men bara jag fick en snäll,lugn häst skulle det nog gå bra...
Det var ett par till.Peter och Grethe från Tyskland. De hade rest
ridit en del över hela världen. Han var professionell fotograf med en
imponerande kamera. Grethe var en slank kvinna med varma pigga ögon.Hon
hade ett trevligt förekommande sätt som fick oss andra att slappna av.
När lunchen var färdig var det dags att åka till gården och få en säng och sedan en kort ridtur.
Den var stor och med flera hus och gav intryck av att det gick bra
för dem. Inne i en av stugorna väntade Marie.Hon såg ut att vara i
trettioårsåldern; söt på ett naturligt jordnära sätt.Håret i en svans och
förklä´ovanpå kläderna. På väggen hängde plancher från det berömda
Ishotellet med henne ridandes på islandshäst i förgrunden.
Hon delade ut sänglinne,handduk och sängplats och informerade om
badrumsreglerna.Turkost kakel från sextiotalet, men rent och prydligt. Jag
fick ett eget rum och en säng med bäddar på varandra i furu. Lakanen var
brokiga, färgglada, liksom handdukarna. Här var det utan enkelt och
totalt smaklöst på ett charmigt vis.Det var nog inte så viktigt, helt
enkelt. En gardin, var en gardin och en handduk en handduk ..rent och
städat. I köket hängde en kappa i randigt gul, som verkade ärvd från
fyrtotalet och alla stolarna av olika modell.Inte stylat på stockholmsvis,
tänkte jag.
När det ekonomiska var avklarat var det dags att möta våra hästar.
Jag fick en äldre valack, Hjurtúr som var garanterat lugn och snäll. Att
han sedan var rysligt svår att tygla och hålla tillbaka fick jag veta
senare på hästryggen...
De stod där i hagen och såg ut som de fria hästar de var. Vi
fick en grimma och så skulle vi ta hästens sadeln och, placera vid lämpligt
träd, hämta hästen och sitta upp...
Hämta hästen i hagen.. Själv?!
Den skulle säkert bara springa iväg från mig. Hur skulle det här gå?
Och hur såg hästen ut?De var ju så lika varandra, ljusbeiga med tjock päls
och mumsandes gräs i allsköns ro, där i hagen.
Om jag väntade och såg hur de andra gjorde, så skulle det nog lösa sig. Det
verkade inte vara något problem för de andra. De bara la grimman över
nosen,tog hästen och ledde ut den ur hagen vänster sida om bogen. Alla
hade redan satt sig upp när jag villrådigt. fortfarande undrade vilken av
de som var kvar var
Hjurtúr...
Det var bara att bita huvudet av skammen och be Matti om hjälp. Inte
bara att hitta hästen och sätta på sadeln utan jag fick be om hjälp att
sitta upp också. Har väl aldrig känt mig så baktung
som denna stund.
Tillslut var då cirkusen över och jag satt på den lilla starka hästen och
höll i tömmarna. Nu gällde det att inte ramla av och ytterligare göra bort
sig. Landskapet var hänförande, solen höll på att gå ned och under mig
kände jag hästens pinnande gång. Långt borta kunde man se de blånande
norska bergen. Löven var som överexponerade bilder i rött där de låg på
marken.Ljuset var annorlunda mycket klarare här uppe. Slyn träffade mot
höfterna i vispande lätta drag när vi red i skogen.Det doftade fuktig jord
och mossa.
Längst fram förde Matti den lilla truppen med säkerheten hos den som
känner terängen och sin häst väl. Han satt där trygg och rakryggad i
svart regncape och regnstövlar och liksom gled fram i landskapet.Det
duggade lätt och var lerigt. Jag höll mig sist, så ingen häst skulle
nosa mig bakifrån och min brist på ryttarvana skulle bli alltför uppenbar.
Vi satt av efter någon timme för att hästarn ska få vila och vi få oss
något till livs. Svamparna var stora som tefat och Matti berättade att de
bara dög som mat till renarna.Inte dugligt som människoföda.Han informerade
om oss att det var viktigt att hålla undan för renarna och inte störa dem i
onödan.
Alldeles innan kaffeuppehållet hade vi passerat en hjord i dalen.
Ett hundratal renar som följde en alldeles vit ren,en herd. De
flyttade sig som ett fiskstim, likt en musikalisk flockrörelse. En ren
ökade farten och de andra följde på i ett enda svepande crescendo, som
lika snabbt upphörde.Förunderligt att se!
Matti sa till oss att binda fast hästarna ordentligt och ge dem
vatten medan han placerade ved i en liten flätad fyrkant rakt på mossan.
Det var så man gjorde på samevis.När brasan fått fyr,kom den sotade hurran
på,alldeles svart var den och bucklig. Snart spred sig doften av kokkaffe.
Det torkade renköttet och tunnbrödet till smakade underbart!. Leran gjorde
det tungt för hästarna och vi fick skjuta upp Kebne-turen tills
nästkommande dag. Mattis brydde sig om om hästarna på ett fullständigt
osentimentalt vis, vilket imponerade på mig. Alltid hästarnas först!
När det var för lerigt fick vi gå av och leda hästarna över vattendrag.Jag
förstod varför Matti föreslagit gummistövlar och inte ridjodpurs. Matti
ändrade på ordningen så att jag kom att rida direkt bakom honom. Det kändes
tryggt och där i hans fotspår hände något med mig. Jag upplevde en
atmosfär kring denne man av att vara ett med naturen. Om jag bara var inom
sfären, var jag trygg.Så kändes det. Min egen ängslan att inte passa in
och allmänna krampaktighet i livet stod i bjärt kontrast till all denna
tillit.Så självklar på något sätt. Jag bara ville insupa så mycket av detta
ögonblick som bara var möjligt och bevara för resten av mitt liv!
Hästarna släpptes tillbaka i hagen och detta klarade till och med
jag. Benen var underligt formade efter hästryggen och det värkte i hela
kroppen. I huset serverade rengryta med potatis och kaffe. Mattis far satt
mitt emot mig. Det syntes att han var same med de sneda ögonen, höga
kindkotorna omed de väderbitna ansiktsdragen. Mest lade jag märket till
hans humor, frustande torr.Han skrattade till då och då i något intern
skämt jag inte begrep. En del av uttrycken var samiska, andra svenska.
Grethe och Peter satt vi sidan om. De hade tagit fina bilder som han
skulle lägga ut på sin hemsida och vi alla kunde ta del av. Somnade fylld
av intryck och öm i hela kroppen.
Hjurtúr var en snäll liten häst, men han ville hela tiden ta täten då
han var äldst i går´n. framDet kändes i mina underarmar och fingrar. Sista
biten hem hade hästarna fått trava och jag studsade fram hårt på
sittbenen,trots min tyngd helt okunning om den betydligt mer bekväma tölten.
Hur skulle jag klara Kebnekajseritten?! Tänkte att om jag försöker
inta samma inställning som Matti, en slags självklar tillit, så kanske jag
klarar det...
Nästa dag gick det lättare att hämta in hästen , men
fortfarande fick jag be om lyfthjälp av Matti, som kommenterade det hela
med någon lustighet jag valt att förtränga och glömma..
Vi red samma sträcka som dagen innan. Långt där framme låg en lång
dal och Matti pekade ut var Kebne låg. En topp långt, långt där framme.
Tänk om min häst började skena... Mina armar var inte starka nog om han
ville ta ledningen. Is i magen.
Så kom vi ut på frilandet och hästarn travade fortare och fortare
och började Ve o fasa! Gallopera!.
Hjurtúr ökade farten, ville komma i täten. Här gällde det bara att
sitta kvar i sadeln och hoppas på det bästa...
Något av det vackraste jag någonsin upplevt hände mitt där när
jag var som mest vettskrämd. Känslan ändrade form;jag släppte taget om
rädslan och bara red med.Himlen var klarblå,luften lätt kylig och de norska
fjällen ramade in den fantastiska naturen. Jag kände mig friare och
modigare än jag någonsin gjort!Fri från min egen tankes begränsning!
Tog ett kraftigt tag i mannen och kortade in tyglarna och satte mig
upp i fältsits.Litade till ögonblicket
.
Kebne närmade sig och vi längtade efter mat. Kände mig som en hjälte,
en självklar vildmarksmänniska, med ny pondus i stegen. Hade jag klarat
detta, så kunde jag möta vad som helst! Mattis häst behöll ledningen, men
strax bakom gallopperade min. Hästarna tyckte det var roligt att släppa
loss!
Framme fick vi göra en hage och hämta hö och vatten .Det tog nära nog
en timma, men djuren gick först.Smakade dock på det friska kalla
fjällbacksvattnet,befriande, gudomligt!.Lappland var verkligen något att
uppleva!
Dödströtta och ledbrutna serverades vi tillslut en trerätters
middag.Vi drack öl till och det var gott,gott. På grund av is på toppen, så
det gick inte att bestiga denna helg. Inte gjorde det mig något, jag var
nöjd med min strapats.
I mitt rus av all denna skönhet och att jag faktiskt klarat det
utan att falla av kände jag mig stolt över mig själv.
Dessa erferenheter ville jag ta med mig vidare i livet, att jag
klarade av det, genom att jag hade tillit till mig själv.
