Oron blöder
ur rinnande tystnad tär mitt inre
vältrar sig fram
i utsådd förtvivlan
bleknar
stegras
huden spricker upp
vilket sår
vems smärta
ur rispan i molnet
Ljuset
vems var skammen
den skyddlöst troende
begapade begabbade flyr in i sprundet
i ruelsen och rädslan
Tiden är mogen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar