månstråle

Dina andetag ger imma

mjukt över min hals,

kölden omsvärmar mig



natten lättar viker

blågrå är din blick,

tom av saknad

över de år som gick



månstråle blidkar sakta

värjer sig i tiden

över det som varit skört



Vidgas din näsborre

lystrar örat efter ljud

uppslukade, förlupna ord

efterlämnande något spår

som stävjar intimiteten i nuet

frusen är du

frusen är jag

stela och förkrympta av en tid

vi inte längre famnar



stillatiger och väntar



dimman vilar

över äng