När jag mötte på Gud på Öland

Någon gång i början av sextiotalet skaffade familjen en tjugosjumeters skuta

vid namn Emanuel. Det gjordes en hel del minnesvärda resor med denna

kolossala bjässe. Vi kunde t o m cykla omkring på båten med våra

tvåhjulingar.


Med ett barns ögon var den kolossalt stor. Det blev seglingar på Ålands Hav

där vågorna gick höga, Gotland, Öland och stockholmska skärgården som

Rödlöga med flera öar. Under en av dessa seglatser försvann vår fina jolle ut

i det mörka vågorna, hakade bara av pga av sjögången,då var man rädd och

frös i sin oranga flytväst av tyg. Det var en känsla att sitta längs fram i

sovkabyssen och titta när solen gick ned i väst som en stor äggula mot

horisonten. Pappa hållande i det stora styrhjulet i kajutan, tittande ut mot

havet i fjärran med sina blå,blå ögon.Fina stunder,fina minnen. Det var ett liv

där vi levde med naturen dag som natt följde vi dess rytm, iakttog vågorna

timme efter timme och masten med det stora röda seglet var hänförande, när

vi seglade.

En natt slog dimman till, vi var på väg till Öland. Aktern sprang läck och

vattenmassorna sköljde in, men vi sjönk konstigt nog inte. Dimman var

alldeles mjölkvit, man kunde inte se varandra mer än en meter sen försvann

konturerna. Det hade blåst upp till storm och sen gått över i denna

eviga dimma...


Någonstans förlorade pappa kontrollen över sjökorten,det var nåt som inte

stämde... vi hade kommit fel i stormen och visste inte var vi var. Förmodligen

ett grund som inte stod med på kartan eller så hade vi drivit i flera kilometer i

kvavet efter stormen. Jag minns att mamma och pappa såg rädda ut båda

två. Jag tänkte,vi kanske ska dö här ute till havs. Ingen kommer att hitta oss

i denna dimma...Pappa fyrade av några nödraketer, men radion hade gått

sönder i stormen och var död. Vi var helt ensamma någonstans mellan

fastlandet och Öland, eller så var det Gotland för Åland kunde det väl ändå

inte vara?


Jag tror jag var sex år och min bror fyra. Efter några timmar tyckte mamma

att det var bäst att vi bad till Gud om vi skulle ha nån chans...min bror var då

lätt blå i huden av kylan. Han var smalare än jag. Tyst och stilla var det .Runt

båten kunde man se stiljten av grå, grå vattenyta och sen bara dimman. Fukt

och tystnad.

Vattnet fortsatte att pumpa in och båten var nu lite på kant , men

fortfarande sjönk den inte, men det var nog bara fråga om en halvtimme eller

så. Tankarna snurrade i mitt huvud. Mamma som bad till Gud, det brukade

hon inte göra. Föräldrar klarar väl allt...eller gör de inte det? Var detta för

mäktigt? Att det gått ett stort hål i båten, det var ju inte bra att ingen kom

fast vi väntat i timmar... Tänk om vi var de enda överlevande på hela jorden?

Bara vår familj kvar? Alla andra döda i någon värre katastrof? Som

båten "Titanic", jag hört talas om. Där drunknade de medan fiolerna

spelade...

Här var det inte ens vågors skvalp mot båten, bara ljudet av vatten som

sögs, ett svagt surplande under däck och båten som fick mer och mer

slagsida...

Pappa gjorde i ordning en flotte av en del av däcket han sågade upp och

lindade stag runt, så det skulle hålla. När han sjösatte den

märkte vi att han bottnade.... Vattnet nådde upp till bröstkorgen. Iskallt.


Satte oss där i våra flytvästar och alla varma kläder vi hade. Räddade

ett par silverkandelabrar och försåg oss lite mackor och rökt fisk.

Inte visste vi var vi var och i stunder som dessa ber man till Gud...

Ge oss ett tecken! Och tecknet kom. Däruppe bland molnen vandrade en man i

hatt fram och åter. Liv! Det fanns människor kvar, i alla fall en människa...

Mamma sa, det där är kanske Gud...

Så hade jag inte föreställt mig Gud, men vad vet man som litet barn. Det var

ju vitt skägg och mantel,trodde jag, som var Gud.

"Gud" vandrade fram och åter och det kändes lite betryggande i den

mjölkvita dimman, fast lite konstigt var det..en man där uppe bland molnen.

Men är man uppskakad, kan man tro nästa vad som helst. Det visade sig

vara långgrunt, så pappa vadade en bit utanför båten för att se om det kunde

finnas land inte alltför långbort. Det hade blivit morgon, så det var en ljusare,

inte så tät dimma. Han försvann där i det vita på väg mot "Gud". Det visade

sig vara Byxelkrok, en liten hamn nordvästra delen av Öland.


Pappa ordnade iland oss med hjälp av en man han fann i hamnen. Vi, de

förlista kom i hamn och åkte bil till ett pensionat där vi fick förtäring och varma

bäddar. Å vad det smakade med kakor och saft!



Så gick åren och det var först efter år 2004 jag åter befann mig på öländsk

mark. Vi var ett gäng tjejer som hyrde hus tillsammans vid Böda strand.

En dag fick vi för oss att göra en utflykt till Byxelkrok och handla lite fisk. Jag

frågade runt lite omkring angående Vraket.

Jo, det såldes fortfarande delar av det i den rustika boden med

antikviteter...

Namnskylten i trä med namnet "Emanuel" hade de haft i många år innan den

till slut såldes den med . Tyvärr syntes vraket inte längre, det var ju över

fyrtiofem år sedan. Året innan hade en liten vrakdel fortfarande synts

bryta av horisonten...



Jag gick ned till hamnen och frågade folk där om de visste nåt om vraket . Kom

så i samspråk med en man. Han berättade att: "Jo, det var han som stått där

och tittat ut i dimman och vandrat fram och åter för att se om det var någé där

i dimman". Det var han som hade varit "Gud". Han hjälpte min pappa att få

oss iland, så en räddande ängel var han i alla fall om än inte Gud själv.


Jag blev alldeles till mig...

"Nej men var det du! och jag var sex år... och så kommer jag hit idag och

träffar dig fyrtifem år senare....det är ju helt fantastisk!!.."

Han tittade lugnt på mig och sa, lankoniskt, när jag förslog ett fotografi med

oss tillsammans. "Det behövs inte",och så vände han på klacken och gick iväg.


Så var det när jag mötte "Gud " på Öland.